sommaren är kort

Sitter på min lilla kammare och gör väl mest ingenting. Det har nu slagit mig att det här året har varit så sjukt intressant. För ca ett år sen satt jag och var hur peppad som helst inför Macau och nu är jag inne på sista året som MDH student (förhoppningsvis) och är peppar och lite nervös för vad som komma skall.

För ett par dagar sen var jag i hemlandet, Örnsköldsvik. Dels så fick jag krama på la familia och vänner, och gjort massa skolarbete. Men den coolaste upplevelsen den var när jag fick känna på Matildas bebismage. HERREGUD vilken känsla! Kan bara inbilla mig hur det känns för henne. Så häftigt att den underbara människan bär på ett litet liv som rör runt i magen på henne! Och givetvis inbillar jag mig även att vi fick en liten kontakt, jag och det lilla livet. När jag höll händerna på magen och lockade med att "nu är tant maria här" så började hen röra på sig och det tog jag som ett tecken på att vi kommer att komma alldeles utmärkt överens.

Annars är det ju första advent imorgon och givetvis har jag öst på med julgrejer, jag ÄLSKAR julen. Egentligen borde jag gå och köpa julmust nu på studs för nu får man faktiskt börja. Dock blir jag lite nervös för huruvida det här julpyntandet kommer att te sig om säg 10 år. För nu, i min lilla etta på 20kvm så ryms inte så mycket, jag har lite för många tomtar att en till och med hamnade i kylskåpet. Och jag önskar dessutom att jag hade mer. Men det blir ett framtida problem som jag förhoppningsvis inte lider särskilt av.

NU; äntligen; For Ellen

hooked on a feeling....

Nu är det dags för återkomst! Efter Macau, sommaren och skolstart så tänker jag mig att den här lilla bloggen ska få återupplivas. Så, nuläget är som sådant att jag är tillbaka i eskil och pluggar för fullt.

Så vad ska man då inleda med? vad har hänt? jag tänker skippa allt som hänt mellan sista inlägget och nu och bara berätta vad som händer nu. OCH. Det är inte nådigt. Det är nämligen såhär: jag börjar bli vuxen. På riktigt. I förra veckan hände det som jag fasat för sen barnsben. Jag minns så tydligt att jag hade ett litet utlägg om HUR i hela friden vuxna kunde ha denna inställning som jag nu uppenbarligen har.

Det är så att jag härom veckan valsade hem, öppnade min brevlåda och fick en känsla av lättnad. Inga brev. Den känslan. Det är ett felsteg mot vuxenlivet. Den glada känslan av att få brev i sin brevlåda har ända tills nu alltid infunnit sig. Men nu, nu är jag glad om jag får vara utan brev eftersom det innebär att det inte trillade in någon räkning.

Fyfan för den känslan. Jag säger nej, röstar absolut och definitivt nej till det. Men vad tusan gör man när man spontant tänker "yes" bara för att brevlådan är tom?! När jag var yngre kunde jag inte förstå. Och en vän sa till mig att den här känslan bara innebär att jag är student. Men det tror jag inte. Jag har pluggat i lite över två år och inte förrän nu har den där känslan hittat hit. Vad blir nästa steg?! "Frukt är godis"?! Spontant känner jag; hamnar jag där - skjut mig.

Så där är vi mina vänner. Ska tusan inhandla en chokladkalender till december bara för att protestera. NU; till sängs.